Förutsägare för loppstid

Om denna kalkylator

Riegels formel, framtagen av arbetsfysiologen Pete Riegel 1977, förutsäger en löpares sluttid på en distans utifrån ett känt resultat på en annan: T2 = T1 × (D2/D1)^1.06, där exponenten 1.06 fångar att tempot naturligt sjunker när distansen ökar — att springa dubbelt så långt tar mer än dubbelt så lång tid, även vid oförändrad form, eftersom trötthet och tömda glykogendepåer förstärker varandra under längre ansträngningar. Den är anmärkningsvärt träffsäker för prognoser mellan någorlunda lika distanser (till exempel en 10-kilometerstid som förutsäger ett halvmaraton) men blir mindre pålitlig mellan mycket olika distansintervall, eftersom faktorer som energiintag, tempostrategi och värmehantering får allt större betydelse på maratondistans och längre.

Löpare och tränare använder Riegelbaserade prognoser för att sätta realistiska måltider inför ett kommande lopp utifrån ett nyligen genomfört formtest eller testlopp, för att mäta formutvecklingen mellan träningsperioder och för att välja lämpliga mellantider inför tävlingsdagen. Den är en av flera prognosmodeller (vid sidan av VDOT- och Cameron-formlerna) som tränare stämmer av mot varandra, eftersom ingen enskild formel perfekt fångar varje löpares individuella tröttbarhet.

Kalkylatorn utgår från ett nyligen genomfört tävlingsresultat och en måldistans och förutsäger din sluttid med Riegels formel.